|
Sorry! The following articles are only in swedish.
här är sveriges nya storstjärna
Artikel i Aftonbladet
http://www.aftonbladet.se/vss/stockholm/story/
0,2789,905471,00.html
Eller som PDF:er ur Punkt.SE
Här är Sveriges nya Storsjärna
Tom Intar USA
The Band-principen tillbaka i studion
I färgglada rum runt om i vårt land sjuder det av kreativitet.
När skivbolagen blivit omöjliga kanaler att nå ut skapas musikersammanslutningar som liknar 60- och 70-talens sessioner.
En av dem som gör allt själv är Tom Levin, aktuell med sitt andra album.
Orangea rummet är ett, gula studion en annan. Det finns säkert ett rött, grönt och blått också. Små rum som blivit hemvist för musiker utan skivkontrakt, frilansande musiker eller kontrakterade musiker som behöver kreativ frihet och en studio.
I Stockholm finns bland andra Eastmanstudion. Där inne bågnar väggarna av musik ungefär varannan månad sedan 2003.
– Om man sett dokumentären om The Band så förstår man var inspirationen kommer ifrån. De spelade in sina skivor genom att träffas och jamma i studion. Vi har hittat massor av demoband i Eastmanstudion så det finns en tradition här.
Tom Levin har tidigare jobbat med marknadsföring. Musiken har alltid funnits i hans liv, men inte förrän han åkte till USA som utbytesstudent fick han självförtroende nog att använda sin röst och sången nådde längre än till duschdraperiet.
Efter att ha räddat sin mormor under ett slaganfall lovade han henne och sig själv att göra en skiva av sina låtar. 2002 kom debuten Saving Grandma och på måndag firar Tom Levin releasen av sitt andra album med den långa titeln “Me, my band that i älskar, Kasper and a bunch of friends”
– Jag är väldigt fascinerad av det sätt vi skapar i studion. Varje gång är vi mellan 20-40 personer som alla har med sig en egen låt. Sedan spelar vi dem tillsammans och efter ett par gånger sätter vi på bandspelaren. Nästa gång börjar vi med att lyssna på förra gångens inspelningar och sedan kör vi igen. Alla har en tydlig idé om hur deras egen låt ska vara och ofta blir det något helt annat (skratt).
Det är genom Eastmanstudion Tom Levin lärt känna flera av de musiker som medverkar på nya albumet. Flera jobbar med många artister, andra har egna skivreleaser på gång. Någon gång kanske det kommer ett album med låtarna från Eastmanstudion också.
– Vi hjälper och stöttar varandra. Det är inte alltid man orkar med alla turer och allt som ska fixas för att få ut sin musik. Som marknadsförare kunde jag sälja vad som helts – men inte mig själv. Det är svårt att prata för sin egen sak.
En av de viktigaste egenskaperna för att klara av att ge ut skivor på egen hand tror Tom Levin är att lägga ambitionsnivån på rätt ställe.
– I stället för att vänta på svar från skivbolag som aldrig hör av sig så tryck upp det själv och se till att få ut musiken! Det är viktigt att inte distraheras av marknaden utan målet måste vara att göra det bästa av sin egen musik.
Efter att Tom Levin själv tog steget har han fått mycket bättre självförtroende och har fått en klockren uppfattning om vad han vill med sin musik.
– Jag tror de flesta kan gilla det här. Den här gången har jag fixat distribution och management som hjälp att nå ut. Och visst är man beroende av media! Åtminstone jag har stort behov av bekräftelse och av att släppa min musik. Det är en fantastisk känsla när man får ihop det.
Och fått ihop det är precis vad Tom Levin har. Med kontraster mellan personliga texter och musik fungerar låtarna som en sorts terapi.
I våras kunde inte Tom Levin rädda sin mormor längre. Hon blev 97 år och hann höra “The greatest day” på nya albumet som är tillägnad henne.
– Hon var en enormt positiv människa, något som jag själv måste jobba med varje dag. Men nu kan jag också vakna varje morgon och säga: “Det här ska bli den bästa dagen i mitt liv”. Det blir inte alltid så, men det är betydligt större chans.
ANNA SIMS, NWT, 2005-09-23
alla får inte vara med i matchen
Alla kan inte komma först. Alla kan inte bli nummer ett. Det finns dessutom de som menar att det inte ens är en tävling. Men nog är det en tävling allt.
Så här års märker man knappast alls att skivindustrin har problem. Snarare tvärtom. Det är ett race utan like. Det dunkas ut ny popmusik i en aldrig sinande ström. Och alla vill synas och höras så mycket som möjligt. Tävlingsmomentet finns så klart på topplistorna. Att sälja mycket ger uppmärksamhet och pengar som ger mer av båda. Tävlingsmomentet finns också i tidningarnas spalter. Vem får vara med och vem får inte plats?
I en hög på skrivbordet ligger ett antal skivor som kanske borde få vara med. Men när veckans val till skivsidan är gjorda har några mindre publika namn inte armbågat sig fram. Det är inget fel på musiken, snarare tvärtom. Vi har till exempel Tom Levin och hans sköna singer/songwriter-rock på plattan “Me, my band that I älskar, Kasper and a bunch of friends”. Vi har stökigt rockiga Snuffed by the yakuza. Vi har Peter Murphy’s Carver Combo och deras bluesiga låtar i korsningen mellan Tom Waits, Nick Cave och annat i samma anda. Gamla garagerockarna Pushtwangers, som back in the day var konkurrenter till The Nomads, har gjort comeback. Och Fredrik Fagerlund – förr i The Facer, nu i Dimond Dogs – är på Stonesäventyr alldeles på egen hand.
För dem och många av deras ödeskompisar blir den där kampen aldrig någon kamp. Hur bra de än är hamnar de lite efter i racet. De når inte självklart ända fram. Alla kan ju inte komma först.
STEFAN MALMQVIST, Svd, 050919
tom får dig att följa hjärtat
För tre år sedan gav Vasastadsbon Tom Levin upp sin karriär som marknadsförare för att satsa på musiken. Nu släpps hans andra album.
– Jag har aldrig ångrat mitt val, säger han.
På nya skivan blandar han country, gospel, rock och jazz som gen ett personligt sound. Flera av låtarna ackompanjeras av gospelkörer.
– Jag har alltid haft svårt för religioner och budskapet i gospellåtar är ofta ganska platt. Men det finns en enorm kraft i sången som förmodligen har med den starka tron att göra, säger han.
Låttexterna berör allt som hör livet till. Han sjunger om relationer, politik och religion.
– Att skriva är en form av terapi för mig, säger han. Att skriva engelska blev naturligt eftersom det var i Australien som han började skriva.
– Jag provade faktiskt att översätta låttexterna till svenska för att se om jag kunde stå för innehållet. Det finns en risk att man distanserar sig från texten när det inte är ens modersmål, säger han.
När Tom Levin började göra musik ville han att allt skulle låta så perfekt som möjligt.
– Med tiden har jag insett att det är det ofullkomliga som man som lyssnare blir attraherad av. Det måste finnas en närvaro i musiken som kan vara svårare att finna om soundet är alltför välpolerat, säger han.
Tom Levins musikintresse började gro i unga år men det var inte förrän han var nitton och utbytesstudent i Alaska som hans musikaliska talang upptäcktes på allvar.
– Min värdfamilj hörde mig sjunga i duschen dagligen och till slut frågade dottern i familjen om jag ville vara med i en sångtävling i skolan. Det slutade med att jag vann tävlingen, säger han.
Men Tom Levin hade till en början svårt att se sig själv som artist. Han var blyg och tillhörde inte det “tuffa gänget” som spelade i band. Men kärleken till musiken fick honom att fortsätta. Genom åren har han varit medlem i flera band samtidigt som han jobbade på sin “riktiga” karriär. När han fick jobb som marknadsföringskonsult fick han mindre tid över till annat. Samtidigt började pengarna att rulla in.
– Jag kände ganska snart att det var något som fattades. När jag slutade med mitt band Tennis insåg jag hur mycket musiken betyder för mig, säger han.
Beslutet att satsa helhjärtat på musiken var inte lätt.
– Mina föräldrar var väldigt skeptiska till en början. Framför allt min pappa ogillade att jag kastade bort min karriär på det sättet, säger han. Med tiden har familjen kommit att acceptera Tom Levins val och stöttar honom så mycket det kan.
– Pappa är den som säljer flest skivor av alla, säger han.
Själv har han aldrig ångrat sitt val att satsa på musiken. Däremot kan han emellanåt sakna tillvaron som välbetald pr-kille.
– Jag saknar att kunna gå ner till matbutiken och handla precis vad jag vill. Eller att kunna bjuda vännerna på krogen, säger han.
För att finansiera skivan har han emellanåt gjort musik till reklamfilmer på tv. Senast musiksatte han en reklamfilm för AMF med apor som precis böjrat gå på TV.
– Det är ett bra sätt att få det att gå runt, säger han.
Många vänner i pr-branschen blev imponerade över Tom Levins modiga beslut.
– En del har till och med blivit inspirerade att följa sitt hjärta. Det värmer otroligt mycket.
MIA-Li HALLENGREN, INNERSTADSPRESS, 050917
artiklar “saving grandma” (2002)
tom följde sitt hjärta
Som den perfekta manuset till filmen med lyckligt slut. Så låter det när Tom Levin berättar om sitt 34-åriga liv. Utan muikalisk bakgrund gav han upp allt för drömmen om att ge ut en egen skiva.
När Tom Levins mormor hörde demoversionen av hans låt “Sweet horizon” sa hon:
-Det låter som en smekning.
Utlåtandet kom från sjuksängen, där mormodern återhämtade sig efter det blödande magsår som nästan tog hennes liv. Att hon klarade sig berodde på följande:
att Tom Levin beslutat förverkliga sin dröm att spela in en skiva. att Tom Levin behövde någonstans att bo under tiden som han arbetade I studion I Malmö. att Tom Levin just den dagen vände om I dörröppningen för att hämta sin bandspelare och samtidigt hörde mormodern falla till golvet. -
att Tom Levin lyckades övertyga ambulanspersonalen om att hans mormor inte var en senil dam med influensa utan behövde komma till sjukhus.
Sparade i fyra år
Den färdiga plattan, som fick namnet “Saving Grandma”, blev klar i slutet av maj. Sedan några veckor tillbaka försöker Tom Levin få ut sin musik till folket.
-Det tog fyra år innan jag hade sparat ihop tillräckligt mycket peingar för att kunna finansiera inspelningen. Nu letar jag efter kontaktnät och distributörer.
Upptäckt i Alaska
Musiken var kraftigt försendad när den anlände in i Tom Levins liv. Som utbytesstudent i Alaska tog han sin första ton i skolkören – upptäckt och påhejad av dottern i värdfamiljen som hört honom sjunga i duschen. Vid 25 års ålder skaffade Tom Levin en gitarr och började skriva sin egen musik.
– En kompis lärde mig några ackord, men eftersom han intelärde mig några låtar blev jag tvungen att hitta på egna.
– Än i dag kan jag inte spela några andra låtar än mina egna. Å andra sidan har jag väldigt lätt för att göra ny musik. Så fort jag plockar upp gitarren väller nya låtar fram ur mig.
En befrielse
Tom Levins berättelse låter som det perfekta manuset till filmen med lyckligt slut. En ung man avlutar sina ekonomistudier på universitetet och inleder en framgångsrik karriär inom marknadsföringsbranschen. Pengarna rullar in och framtiden är utstakad. Men sakta smyger sig musiken in i hans liv. Den unge mannen tvingas välja: ska han forsätta med sin trygga tillvaro eller byta spår?
Tom Levin förklarar:
– Jag var fast i karriärtänkandet samtidigt som jag märkte hur musiken blev allt viktigare för mig. Under en lång tid kändes det som om jag slets mellan två världar. När jag sedan bestämde mig för att satsa på musiken kändes det som en befrielse.
Våga välja
Tom Levin uppmanar alla att förverkliga sina drömmar.
– Det handlar om att ha mod att gå sin egen väg. Jag kommer aldrig att ångra det beslut som gjorde att jag vågade följa mitt hjärta.
ANNA MARTINSSON, Vi i Vasastan, nr 39, 2002
solodebutant som håller mycket och lovar mer
Det kom ett brev: "Hej, jag heter Tom Levin och har släppt en skiva i egen regi. Vill ni recensera den?" Killen bakom den ödmjuka frågan är så hjärtligt tacksam för uppmärksamheten när jag ringer upp honom att det känns som dagens, veckans och månadens goda gärning.
"I just want to feel, the fire inside, I´m raised to deny, like everyone, well not like some /.../ I have to sing my own praises, wrap the bull in sweet fancy phrases, if I´d like to catch some of that sun".
Tom Levins egna ord ur låten "Like everyone" på debutalbumet Saving grandma beskriver varför han sysslar med musik. Lägger ner hela sin själ i musik och satsar. Inom honom finns en drivkraft som måste ut - ett kreativt behov. Men musiken som skapandeform kom in ganska sent i hans liv. När han var 25 år lärde han sig sina första ackord av en kompis och innan dess använde han penslar och färg som skaparverktyg. När han väl köpt sig en gitarr blev penslarna liggande och färgen fick torka.
Men rösten har han använt längre. Redan 1987, som utbytesstudent i Alaska. Han målade och trallade för sig själv när en väninna påpekade att det lät bra och undrade om han inte ville gå med i skolkören. Där blev han framröstad som solosångare. Tom upptäckte att hans röst faktiskt höll, och det blev en aha-upplevelse som han packade ner i det övriga bagaget när han flög hem över Atlanten.
- För väl hemma i Stockholm igen var jag både för feg och för blyg att bryta gamla mönster och förväntningar. Jag vågade inte ta för mig, säger han eftertänksamt.
Inte förrän studierna i Uppsala kom igång vågade han se efter i bagaget. Men det var inte tillräckligt långt hemifrån för att våga dra upp hela skruden. Det blev en skämtgrupp som framförde schlagers i hårdrock- och speedmetal-tappning. Tom var den enda som inte spelade något instrument och fick därför sjunga. Det ledde fram till att han sökte Kulturamas sånglinje och som kontrast sjöng han där i ett tiomanna soulband. 1993 begav han sig av till Australien med några ackord i fickan. Han köpte en gitarr och eftersom han inte kunde några sånger hittade han på egna.
Den här gången packade han upp hela ryggsäcken när han kom hem fylld med låtmaterial och en stärkt röst. Resultatet blev gruppen Tennis som han startade med några kompisar. De samarbetade med skivbolaget Stockholm Records och 1996 nådde första singeln "Shyway" sommartoppen. Den singeln valde bandet själva ut men när det var dags för val av andra singeln ville skivbolaget styra. De blev oense och valet blev inte den hit som bandet visst det skulle kunna bli om de själva fått välja låt. En del nyckelpersoner slutade och Tennis hamnade i skivbolagsskrubben tillsammans med andra begåvade men svikna artister. Ur detta växte det fram en revanschlust att komma igen. Istället för att bli nedbruten av svek och brutna löften lät han händelsen inspirera honom.
- Jag tror på min musik, att jag kan skriva så det berör andra. Jag vill inte gå och undra om jag skulle kunna lyckas. Om jag gör en skiva kommer jag att veta.
Tom Levin lät en dold talang ta plats. Han kan låta mycket lik Frank Sinatra. Så av naturliga skäl blev det mycket Sinatrajazz under en kommande coverperiod. När han ska låta som sig själv försöker han sjunga så nära talet som möjligt. Det är allt han kan säga för han har ingen som helst distans till sin röst. Han bara älskar att få använda den tillsammans med ett band på scenen och i studion. Men han hör hur andra låter. En sångare som snurrar i hans skivspelare just nu är Ryan Adams som han tycker är riktigt bra.
- Han kan konsten att sjunga enkelt men med både ironi och finess, säger Tom.
Andra storheter i hans skivsamling som han gärna lyssnar på är Black crowes, Granddaddy, Elvis, Pavement och Sountrack of our lives.
Men han hittar inga förebilder bland konvoluten. Nej, de står i bokhyllan och den största är Nelson Mandela.
- Jag har precis avslutat "Lång väg till frihet". Jag blir så imponerad av människor med stark drivkraft, som sätter den högre än livet självt. Jag läser mycket av folk som tänker till. Sen kan man alltid lära sig saker av de i sin omgivning. Där finns människor som imponerar i vardagen. Tom Levin pratar med långa pauser och tar god tid på sig att formulera det han vill säga. Han verkar medveten om ords verkningar och tolkningsmöjligheter.
Hans egna texter på debutalbumet Saving grandma är fyllda av eftertänksamhet. Främst om sin egen situation och person och hur han ska kunna göra världen till en bättre plats att leva på. Trots dessa stora intensioner om att rädda världen är han inte större än att han namnger skivan efter den person han faktiskt lyckats rädda, nämligen sin mormor. Han bodde hos henne då skivan spelades in och lyckades få iväg henne till sjukhuset i tid under ett akut blödande magsår då ambulanspersonalen bara trodde hon hade influensa. Om han inte gjort det hade hon inte klarat sig. På så vis kan man också vara en vardagshjälte.
Att texterna är på engelska föll sig naturligt för Tom Levin. Han var i Australiern då han började skriva de egna låtarna och då låg det närmast till hands. Att det blev så ser han även som en stor fördel eftersom texterna är mycket viktiga för honom kan de på så vis nå fler människor.
Fyra år tog det för Tom Levin att jobba ihop pengarna som krävdes för att kunna finansiera sin skivinspelning. Men det skulle aldrig gått utan en inspelningsstudio, en duktig producent eller andra musiker.
- På dagarna hjälpte jag till att bygga Gula Studion i Malmö och på nätterna arbetade jag och producenten Batti på skivan. Och tillsammans med mitt nya underbara band har vi satt en skön prägel på mitt material. Jag är stolt över att få spela med dem.
Det nya soundet skiljer sig i stil från Tennis, men att upphovsmannen är den samma hörs på låtarna och framför allt på hans karaktäristiska röst.
- Jag försökte i början efter Tennis köra samma stil men det funkade inte utan de andra i bandet. Efter ett tag vågade jag vara mig själv och hittade då min personliga stil. Det är en blandning av rock, pop, country och gospel, säger Tom med ett skratt.
Mjukheten som hörs på solodebuten är ett resultat av att det gått några år och att han därmed blivit lugnare och mer eftertänksam. Vilket även märks i texterna som är mer utlämnande därför att de speglar händelser och ämnen som berör honom.
Nu har Tom Levin förverkligat sin dröm - att släppa ett album innan han dör. Nu tar en mission vid - att få ut skivan till alla lyssnare. Han vill kunna leva på musik men efter turerna med Tennis har han valt att stå utan skivbolag. Drivkraften kommer ur behovet att få uttrycka sig.
- Jag vill visa för mig själv att jag kan skapa musik. Men det är svårt att slå igenom själv. Jag söker samarbetspartners, gärna inom radio, där ligger nyckeln till att nå ut. Han kommer in på att Sverige är ett unikt land och svårt att slå igenom i.
- Det är en liten marknad och stor konkurrens. Det finns otroligt mycket bra musik per capita. I skivbranschen finns mycket "inavel", all rekrytering sker internt och då fastnar de i gamla hjulspår. Alla artister måste ha en hit som når ut och det är inte ekonomiskt motiverbart för skivbolagen att satsa pengar på alla, då blir det svårt för många.
Tom Levin är 34 år gammal och har sparkat igång sitt livs projekt. Men den stora kicken har han nu:
- Glädjen över varje person som uppskattar min skiva är värd långt mer än den tid och de pengar jag satsat. Jag får en livskick av att alla som vill nu kan lyssna på min musik.
ANNA SIMS, Musiklandet.nu, 2002-09-22 |
